Recension i Dalarnas Tidningar 24 juni 2018

På lördagskvällen var det premiär för Den fula ankungen under musikfestivalen ”Musik i ladan” i Uppsälje utanför Vansbro. Björn Gustavsson tycker att ensemblen gör en imponerande insats.

Publik: Fullsatt (ca 200)

Runtom i den svenska sommargrönskan har på senare år poppat upp en mängd musikfestivaler; det är nästan som att bevittna en ny folkrörelse. Klarinettisten och kompositören Anders Emilsson har med ”Musik i ladan” – i Uppsälje utanför Vansbro – etablerat en av de mer ambitiösa festivalerna.

Sedan 2001 har här uppförts både kammaroperor och annan musik. För närvarande har konstnärlige ledaren Anders Emilsson fått smak på H C Andersen: förra året gavs Kejsarens nya kläder som kammaropera – i år Den fula ankungen, dessutom med en celeber huvudrollsinnehavare: hovsångerskan Ingrid Tobiasson. Därtill som vanligt en rad duktiga musiker handplockade från hovkapellet.

Ungefär samma framgångsrecept som för Saxå kammarmusikfestival, där sommarlovslediga musiker från stockholmsfilharmonikerna samlas i det gröna för musikaliska strövtåg i herrgårdsmiljö.

I Uppsälje har arrangemangen en mer folklig inramning. I konsertladan syns husfolkets skidor upplagda på några tvärbalkar, gamla redskap hänger kvar på väggarna – men den före detta ladan fungerar ändå utmärkt som festivallokal och akustiken är påfallande god; det är nästan som att befinna sig i en miniversion av sågverksbyggnaden vid Opera på skäret eller Västanå teater i Klarälvdalen – inrymd i en lagård byggd 1937 och på sin tid Värmlands största.

På lördagskvällen var här premiär för Den fula ankungen – sagan om en liten ankunge som mobbas för att den är så ful, men som senare visar sig vara en vacker svan; en berättelse som samtidigt kan ses som en förklädd självbiografi. Moralen kan samtidigt breddas: även om alla pekar finger åt mig, är jag innerst inne en svan.

Sångarna är utklädda till ankor, senare svanar, och atmosfären blir sådär lagom fabelaktig – jag kommer att tänka på Tage Danielssons Animalen, på Storan i Göteborg för snart 40 år sedan.

Musiken är allmänmodernistisk, präglad av lätta anslag och effektfullt inramande de återkommande solo- och körpartierna. Musikerna sitter uppe på höskullen, med följsamt spel och mestadels lyhörd precision.

Spelet präglas av en uppenbar ensemblekänsla: det är uppenbart att sångarna trivs i sina roller. Alla medverkande gör väl ifrån sig, särskilt imponerar dock Amelie Eidings kattlika uppenbarelse; vigt tar hon sig fram till andungarna för att få sig ett skrovmål – för att i nästa scen, efter att ha ätit sig mätt, lite kaxigt-nonchalant blåsa ut en fjäder ur mungipan...

Stort plus också för kvällens inledande akt, med alltifrån stråkkvintettens wienklassicism till svensktoppschlager och folkmusik, och med flera höjdpunkter i detta brokiga divertimento: Pie Jesu, Summertime (med briljant Mikael Emilsson på sax), Viktor Rydéns barytoninsats i solot hämtat ur Korngolds Die Tote Stadt, med mera. Och främst av alla: Alf Granberg – en underhållare med djupa bottnar och vars recitation av Paul Lundhs ”Leksandskullan och vår herre” var mycket gripande.

Björn Gustavsson DT