Skrock i folkton
Recension från DT 24 juni 2013  länk till DTs artikeln
Folktonspräglad musik, nordisk dramatik och diktade ord med skrockfullt tema präglade årets konsert i Skifsladan i Uppsälje.
Det är en genomgående hög kvalité på det mesta som framförs under kvällen. Den skrockfulla tonen inpräglas redan i de inledande styckena folkmusik från Hälsingland, där trollen både gifter sig och dansar. Vidare förs trolltemat när briljanta Bengt Forsberg entusiastiskt spelar Griegs Småtrold.

Konstnärlige ledaren Anders Emilsson spelar inte bara klarinett, han dirigerar också det egenkomponerade stycket Gläntan. Detta är för mig den musikaliska höjdpunkten. Det är med kraftfull energi och frenesi Emilsson i musik gestaltar en upplevelse från tidiga år, då han i skogen såg något som kanske i framtiden kan bli kärnan i skrockfulla berättelser. Både natur och känslor levandegörs i orkestreringen. Detta är en härlig liten komposition som jag hoppas fler får chansen att höra.

Sibelius Skogsrået är, enligt Emilsson, konsertens huvudnummer. Musikaliskt är det dynamiskt och snyggt, särskilt på valthornsfronten. Gunnel Fred reciterar, med tydlig röst och stor dramatik, Viktor Rydbergs säsongsbetonade, och för kvällen passande, text. Men är texten egentligen bara skrock? I den finns inte bara fantasiväsen med svans. Skogsrået är inte bara en figur som skrämde kullor på fäbodvallen. Hon är också den förbjudna kvinnliga sexualiteten personifierad. Hon är, i Viktor Rydbergs text som tonsattes av Sibelius, ett kvinnligt väsen med rund barm och blå ögon som förför den stackars mannen på hans skogspromenad. Hon förtrollar honom, stjäl hans hjärta och sänder iväg honom. När han kommer hem kan han inte älska sin maka. Här ställs den farliga kvinnliga sexualiteten, som förslavar mannen under köttet, mot den dygdiga hustruns skira gestalt. Därför måste skogsrået vara ett ondskefullt ting, som ser till att männen inte kan konstrollera sin passion och lust. Detta säger mycket om den tidens syn på kvinnors sexualitet, och mäns rädsla för sin egen. Det är också något som för många av oss är unket och passé. Eftersom vi behöver traditioner i vårt identitetsskapande, sjunger och läser vi gamla texter utan att reflektera vad de innehåller och vad de för med sig för ideal. Anders Emilsson talar under kvällen om att vi alla längtar efter att komma ur våra bojor och att spränga gränser. Det håller jag fullständigt med om. Kanske kan det då vara läge att problematisera våra gamla traditioner ibland, så att vi blir fria från dåtidens synsätt?
Jennie Tiderman